Andrea Lundgren | Swedish

Fadershålet

När pappas ögonlock fälls ner som en giljotin drar hon igen bildörren med ett klick. Han vänder blicken mot vägen och från sin skuggiga plats i baksätet kan hon bara se hans högra arm och ben, en fläck av kinden. Pappas solglasögon ligger på instrumentbrädan och blänker mot Kore som svarta stjärnor. AC:n brusar lågt. Det luktar nytt.

När han backar ut från uppfarten vänder hon sig mot fönstret för att hinna vinka till sin mamma som står nere på stenplattorna vid huset och ser dem åka. Bilen stannar till, en ny växel läggs i. Sedan är de på väg.

Fem veckor är det sagt.

Det är samma varje sommar, tiden bryts itu i två stora block, den första har redan försvunnit, nu är det mitten av juli och har börjat bli mörkare, det syns i vrårna, i trädens kronor, och gräsmattan har djupnat i färgen, bytt ut sin ljusa junidräkt mot en dovare mörkgrön ragg.

Fem veckor. Kore sjunker bakåt i sätet och försöker töja på bältet, men det hackar fast. I vägrenen har midsommarblomstren blommat ut, bara de tomma stjälkarna sticker upp. Rosa, vita, lila var de. När hon och mamma klädde midsommarstången fanns det hur många som helst, de plockade famnen full och den kvällen satt de uppe jättesent, till halv två.

Bilen bromsar in en aning när de kommit uppför backen. Det torra blinkersljudet. Sedan svänger de ut på landsvägen. När hastighetsmätaren sveper förbi sjuttiostrecket trycker pappa på en knapp som låser alla dörrar.

Datumet har närmat sig som ett skarpt krön med okänd, och ändå känd, baksida. Därefter klockslaget. Tick, tack. Och sedan skymtade hon bilen uppe vid vägen. Han behövde aldrig ropa. Hon kom ändå, som dragen mot en svart magnet, trots att fötterna knappt rörde sig. Hela morgonen har hon vandrat runt med den öppna väskan, från rum till rum. Men det spelade ingen roll vad hon packade ner. Allt fanns redan där. En ny tandborste i stället för den tuviga hon har hemma, rosa regnkläder i stället för de gröna som hänger på kroken i hallen, massvis av serietidningar i byrålådan. Och leksaker. Ritblock. Till och med små tuber med oljefärg som hon fick i julklapp. Allt man kunde tänkas behöva, fanns hos hennes pappa, allt.

Och samtidigt ingenting.

Han var alltid sen och hon satt alltid och väntade, i hallen, med händerna knutna kring väskans handtag. Katja stod och förberedde middagen i köket. Susanna skulle komma över sedan, de skulle sitta på verandan bakom huset, tända en myggspiral, dricka vin och prata strunt. Det kändes ihåligt i kroppen att tänka på, att allt skulle vara som vanligt här. Utom hon. Om hon inte väntat på pappa skulle hon just då ta fram pyssellådan och ställa den på köksbordet, lyssna på kassettband och göra någon grej med flirtkulor, lim och paljetter. Och senare skulle hon och mamma se Disneydags och dricka läsk och sedan var det Fångarna på fortet. Fast bara om mamma hade hunnit städa klart, annars gjorde hon det först.

– Undrar om du hittar några snäckor i år, sa Katja och tog ut ett paket räkor ur frysen. Och din fina nya cykel har du ju knappt hunnit cykla nåt på? Den kedjan bänglar säkert inte alls.

Kore nickade och tog ett nytt grepp om ryggsäckens handtag. Vinden rörde mjukt vid rönnarna uppe vid vägen. Fortfarande ingen bil. Hallen stod i dunkel.

På väggen intill ytterdörren syntes de bleknade kritstrecken Kore gjort när hon var tre. Efter att mamma till slut hittat en kvarglömd bit av samma tapet på vinden och klistrat över, hade det bara tagit några dagar innan Kore ritat en ny kluddig kritbild i svart och rött på precis samma ställe. ”Det skulle tydligen vara en teckning där” brukade Katja säga och skratta.

Det hade slutat prassla i köket. När hon tittade dit vek Katja undan med blicken och började pilla med knuten på plastpåsen igen. Kore tittade ut igen och då såg hon bilen komma. Dök upp ur ingenting. Hon reste sig genast och tog på sig ryggsäcken.

– Ring om det är nåt, sa hennes mamma och gav Kore en kram. Min lilla skrutt.

Ha så roligt nu, sa hon. Hasåroligthasåroligthasroltggt.

– Kore, säger hennes pappa.

Han tittar på henne i backspegeln. Långt bakom dem är huset redan borta.

– Vi far till leksaksaffären, säger han. Och du får välja precis vad du vill.

Bilens svala luftdrag får huden på hennes ben att knottras, från gympaskorna hela vägen upp till de mönstrade cykelbyxorna. Låren klibbar mot bilens cremefärgade skinnklädsel. Hon fryser lite men säger ingenting. Hennes röst har krupit djupt in och gömt sig som en hård ärta någonstans i hennes kropp.

Pappa kör snabbt genom ett föränderligt landskap, bilen rör sig nästan ljudlöst i hundratjugo. Han kastar en blick över axeln för varje bil han glider förbi. Kores nästipp råkar snudda vid fönsterglaset, hon torkar försiktigt med tröjärmen så att det inte ska bli en fläck. Utanför ser hon hur de osynliga djuren, de sju som varit hos henne sedan hon var liten, följer efter på sidan av vägen. Titus, Babel, Bollo Sé, Mitko, Masha, Ivrahim och Den-med-långa-fingrar. Titus springer först, så vacker. Hans svarta pärlögon blänker. De andra får anstränga sig för att hinna med, för att ta sig över stubbar, genom skogsdungar och över diken. Mitko flyger ibland, det är lättare. Ivrahim håller sig undan från de andra. Efter fälten av brukad jord på båda sidor återstår bara tusentals meter av viltstängsel. Och bakom det slyig skog. Hon vet att det finns andra, större djur, inne bland träden. Än har de inte visat sig. Men de finns där.

Vägen sjunker, solen flimrar mellan stammarna. Här och där skymtar hon ett hus, de blir färre när det börjar slutta. Sedan är världen ödslig och tom. De åker förbi en obemannad bensinmack, en hoprasad lada. Några kala stammar mot nejdens brända gräs. Allting faller, gapar tomt i intet. Sedan kommer bilen ner på den dyiga bottnen, rundar en krök och staden breder ut sig framför dem. En rondell med en stor järnfigur i mitten och bakom den skjuter skorstenar rakt upp i det tjocka molntäcket. Det ångar ur vägbrunnarna. Vid busstationen sitter en tonåring hopsjunken på ett räcke.

En stund senare stannar bilen, i ett enda steg är hennes pappa ute. Kore kliver ut på trottoaren och följer efter honom mot affären. I ögonvrån ser hon hur djuren har krupit in och gömt sig bakom ena bakdäcket.

När de kommer tillbaka ut igen håller Kore i en tunn påse, och i den ligger dockan. Ljusblå klänning med frasande volanger. Det fanns så många där inne, till slut tog hon bara en. Hennes händer ser sotiga ut i det svaga ljuset.

Djuren följer med in den här gången, de trängs på bilmattan runt hennes fötter. Nu är de i faderns land och lever under faderns lag. Deras blickar är flackande.

 

I villakvarteren ute på Ektjärn är allting lugnt och stilla, solen är len som en tunga över taken. Ingen är ute och klipper gräs, studsmattorna är övergivna. En rödbrun katt sitter på bron utanför ett av husen och tvättar sig. Den hejdar sig mitt i en rörelse när de kör förbi. Kore ser bilen speglas i varje fönster de passerar. En oval, blank sten. Och mitt i stenen – hennes ansikte.

Efter att pappa parkerat och tagit med henne in i huset får hon sätta sig i fåtöljen i vardagsrummet. Sedan hämtar han presenterna. Hon får en efter en tills hennes knä är fullt av små figurer och askar i askar och hårprydnader och färgglada armband. Sakerna kommer från hela världen, hennes pappa reser mycket i jobbet till konferenser och institutioner. Han reser till platser där människor talar som fåglar, har tänder av guld och gapande munnar. New York, Singapore och Madrid har han varit i. Istanbul. Lima. En gång i Sydney. Hon för en liten lackad ask mot näsan och känner lukten av det andra liv som pappa lever, när hon inte är där.

Kore tackar och tackar, får ännu en present, och sedan, när hon knappt kan hålla i mer, hejdar han sig och lirkar upp ett smalt smycke ur en röd ask som ligger i hans kavajficka och så håller han det utsträckt över handen och det glimrar och längst ner på halsbandet hänger ett litet silverhjärta.

– Det här är egentligen en vuxenpresent, säger han. Men jag vill att du ska ha det. Min lilla drottning.

Kore tittar på smycket som ser ut att rinna och porla trots att det är alldeles stilla i faderns händer. När han trär det runt hennes hals hör hon hans röst bakom sig.

– När jag köpte det sa juveleraren att den du ger det smycket till, hennes hjärta har du för evigt.

Han skrattar lite. Ljuset från lampan i vardagsrummet gör henne yr, de små elektriska trådarna singlar ut i rummet och dalar mot henne. Rakt mot hennes svarta sugande pupiller.

– Lovar du det, Kore?

Rösten känns allt mer avlägsen, som att den svävar någonstans ovanför henne. Att du är min för evigt. Hon rör på läpparna men inget ljud kommer över dem, hon vill säga nej men kan inte, det låter nästan som att han gråter nu, och ljuspunkterna från lampan slinker in i hennes ögon en efter en, dras mot jorden och hennes ansikte. I magen molar den svarta kulan, gräver sig djupare ner i köttet. På andra försöket hörs hennes svar, men inte starkare än en viskning. En sista mening innan rösten sluter sig.

Ja.

Hos pappa ligger hennes rum i källaren, under trappan. Om nätterna knakar den som om någon gick där. Ibland är det också så, när pappa ska till sitt arbetsrum, det ligger längst in, men hon går inte dit utan håller sig på den andra sidan. Hennes rum här är större än det hon har hemma, ljusblått och lila, hon fick välja tapeterna själv. Golvet är klätt med en mjuk heltäckningsmatta för att hon inte ska frysa, fönstren är igenbommade. Snön kan spräcka dem på vintern annars, har hennes pappa sagt. Men hon vet att det är för att hon inte ska rymma.

Om hon bara hade haft en syster, tänker hon, skulle allt vara annorlunda. I rummet intill, en syster, som Snövit har sin Rosenröd, som vågar höja sin hand mot alla angripare och ropa halt! De skulle kunna läsa sagor för varandra när det var svårt att somna, knacka meddelanden genom väggen med hjälp av en hemlig kod. Och systern skulle kunna hjälpa henne med pappa, så att han inte blir ledsen.

Den första kvällen när de har sagt godnatt ligger Kore med täcket uppdraget till hakan och tittar på affischerna som han har hängt upp. En violett galax på den ena, två kaninungar på den andra. Mitt emellan, porträttet av henne själv. Pappa säger att det är mycket likt henne, men när hon försöker titta på tavlan ser hon bara en liten molande kula, där hennes ansikte borde finnas. En lysande svart sten.

Kore. Pappas lilla drottning.

Nästa morgon är pappa glad, han sitter vid köksbordet och läser tidningen med henne intill sig. Det luktar kaffe. Radion spelar svensktoppshits och Kore ritar teckning efter teckning och visar, alla är till honom, fulla av solar och djur och deras hus. Sedan spelar de kort, ett vuxenspel.

– Du kommer från en lång linje av pokerspelare, sager han och lägger ut en triss. Min pappa lärde mig när jag var sex.

Han tycker om att lära henne saker, och hon lyssnar mycket noga och nickar hela tiden, ansiktet strålar och hon kan inte låta bli att börja flamsa efter en stund, försöker få honom att skratta genom att gömma kort i tröjärmen och det går bra för han ler och säger att hon är en korthaj precis som sin kusin Robert som köpte sitt hus för pengar han vunnit på kortspel.

– Han är riktigt klipsk, han, säger hennes pappa.

Pappa tycker om när folk är bra på huvudräkning, så han förhör henne på multiplikationstabellen och den har hon övat så mycket i skolan att hon kan den utantill, till och med det svåraste talet som hennes pappa säger är åtta gånger sju. Men sedan råkar hon vifta ut ett glas, i ultrarapid ser hon hur det rullar över bordskanten och ner i golvet. Tre stora skärvor och många små, de far överallt. Hon blir alldeles stilla. Han reser sig och hämtar sopen i skåpet. Han säger att han inte är arg men hon vet att de inte kommer spela mer.

De äter lunch under växande tystnad. Ju större den hinner bli, desto svårare är den att bryta. Hon glömmer att tugga, blir sittande med gaffeln i handen. I blymunnen är tungan en snigel som inte går att rubba. Då ser hon fotot med hundarna på väggen bakom honom, intill barometern. Hon säger vad hette dina hundar nu igen pappa. Hon frågar fast hon redan vet. Zeus och Argos och sedan hade han Medea som dog innan hon blev fem. Han pekar på fotot och säger det där är ju Zeus, som inte lydde någon annan än mig, en sällsynt svart ras, klok och trofast fast han är död sedan länge. Argos var också fin, men ingen var som Zeus.

– Han svek mig aldrig, säger pappa, inte ens när vi korsade det färska björnspåret på Porsön och han fick frossan, inte ens då stack han, fast han darrade i hela kroppen.

Då frågar Kore genast om björnar. Sedan om frossa och fradga.

Efter att de har ätit visar pappa hur man gör upp eld nere i den stora öppna spisen i källaren. Först river han remsor ur gårdagens tidning, sedan lägger han de tunnaste vedträn han hittar i en fyrkant, staplar dem luftigt på varandra. Och sedan tänder han på.

Nu är allt som hände tidigare glömt. För pappa älskar elden. Han älskar att blåsa på den och se lågorna äta sig in i träet, han älskar när träet kvider och den svarta röken som kommer när något som lever börjar brinna. Han älskar att hålla sina händer så nära att de nästan också fattar eld. Men pappa bränner sig aldrig, han petar till en brinnande vedklabbe, kan dra fingret genom stearinljusets låga som om han vore odödlig.

Stunder som denna kan det hända att han tar med henne ut ur huset. Det här är min dotter, hon har äntligen kommit, säger han då till alla grannar de möter. Se vad fin hon är. Se på hennes ögon, så lika mina.

Andra gånger känner hon redan innan hon kommer in i köket på morgonen att det – något – har hänt igen. De små djuren känner det också. Titus öron är spända och blicken orolig, de andra trycker sig mot hennes ben, söker skydd mot det okända som när som helst kan vända sig om med rovdjursansikte och munnen full av tänder. Bara att se hans rygg räcker, hon kan känna det i luften, vibrationerna från hans felvända blodomlopp.

Men det kan också ske som i ett trollslag. Fast hon är alldeles intill. Ibland vet hon varför. Om något går sönder eller om hon glömmer av sig och säger något om mamma. Hon har lärt sig tecknen, även de minsta. En ryckning i ansiktet. Skiftningen i rösten. Ibland går det att ordna. Om man är snabb. Men varje utbrott döljer alltid slarvigt ett löfte om en ännu större ilska.

För sitt inre ser hon en fjärilsliknande man i svart kåpa med känselspröt som sakta sänker sig ner från taket mot pappas kropp, när han sitter och läser tidningen. När han känner spröten i nacken och vänder sig om får han ögonen fulla av mörkt stoft från en ond stjärna och detta stoft är det som gör hennes pappa till den underjordiske andre. Till en tyngd som metodiskt suger syret ur hela huset. Hon försöker att gå tyst på tåspetsarna. Runt halsen hänger silversmycket som en snara. Huden domnar bort av metallens kyla.

Hon tänker på sitt löfte.

Efter fredagsfilmen den kvällen hinner hon inte undan. Med sitt halvtomma glas i handen vänder han sig mot henne med fuktiga läppar. Hans tunga andhämtning är maskinens, luften omkring honom pulserar när han fixerar henne med blicken. En skälvande mus framför ormen.

Varför kommer du ens hit, börjar han mässa.

Med blicken nedhasad under ögonytan ser han på henne från djupet. Det är innan han börjar gråta, det kommer sedan. Det är det värsta. Först var han förbannad, men dolde det, lät det växa i tystnad, en deg som ljudlöst vällde över kanten. Hon hade varit upptagen av filmen, nog känt att något tätnade i honom, men inte att det skulle gå så fort. Han måste ha börjat dricka redan på dagen. Hon hade inte varit tillräckligt uppmärksam.

Rösten sluter sig som en hand runt hennes hals, intensiv, elak, tryckande. Varför kommer du hit när du ändå inte bryr dig. Du vill bara ha presenter, du älskar inte mig. Jag bara ger och ger och du tar. Du är inte min prinsessa längre. Du är lika kall som hon. Hon kan inte tala. Sitter längst ut på fåtöljen med alla muskler spända till det yttersta.

Djuren har oroliga blänkande ögonvitor och de sliter och drar i henne men hon kan inte röra sig. Hon är fången i hans blick. Faderns ögon är blanka och kinderna oljiga, munnen våt av saliv.

Lungorna krymper inuti Kore, hon andas bara ut nu, inget vill tillbaka in.

– Är du för fin, sluddrar han och ställer klumpigt ner glaset på bordet. För att prata med din pappa?

I ett ögonblick tappar hans blick balansen, vacklar till mot det mörka fönstret när en bil kör förbi på gatan. Hon blir fri. Djuren får upp henne på fötter och drar iväg henne mot källartrappan.

– Ja men gå då! säger han och börjar hulka. Gör det du, lämna mig ensam bara … din jävla skitstövel …

Hon springer inte, går bara fort nedför trappan. Kommer på att tandborsten är kvar där uppe. En enstaka gång gör inget, brukar mamma säga. Men Kore vill inte tänka på henne nu, hon vrider om nyckeln och sätter sig på sängen för att trösta sina djur. Stryker långsamt med handen över pälsarna tills de slutat darra. Den-med-långa-fingrar klättrar uppför hennes arm och somnar på ena axeln. De andra gäspar och lägger sig i en hög på täcket intill henne, även Ivrahim. Men Kore kan inte sova.

Om hon hade en syster skulle de sitta med armarna om varandra och snyfta. Men ensam hjälper det inte att gråta. Den lilla ärtan har skjutit upp i halsen som en kvävande klump som hon inte blir av med, trots att hon sväljer och sväljer tills munnen blir torr. Blicken på dörrlåset, hon kramar nyckeln i sin knutna näve. Men han har också en. Om det börjar brinna. Hon lyssnar efter steg i trappan, men han kommer inte efter. Efter kanske tjugo minuter hör hon ytterdörren slå igen. En soptunna välter när han backar ut bilen. Sedan blir allt tyst.

Vid halvtolvtiden nästa dag är hon det elakaste barnet i Norrbotten. Det är sant. Hon sitter med kladdiga händer vid köksbordet. Hennes pappa mitt emot i morgonrock, nyuppstigen, den stora kroppen tyngre än vanligt.

En trögflytande sur lukt i luften omkring honom som ett sken. Kore tittar ner på bordet. Framför henne ligger två halvor av ett granatäpple. De finns överallt i huset, utlagda i skålar, som ett bete. Den tunga köttmaten som fyller kylskåpet är svår att få i sig, så den här morgonen tog hon en frukt. Skar den i två delar med en stor kniv som låg i andra lådan. Till en början smakade det inte så gott, men hon vande sig. Saften ser ut som blod på hennes händer och på teskeden som hon använder för att gröpa ur frukten. Kärnorna är rubinröda som ädelstenar. När hon tuggar krasar det. Mitt på tungan har hon en sammanpressad massa som har vuxit och nu fyller den hela munnen. Hon vill gå och spotta ut i vasken. Men hon gör det inte. För just då kom han in i köket. Bredvid henne på bordet ligger en gammal Bamsetidning som hon tog med sig upp från källaren. Det är alltid det svåraste, att gå tillbaka upp igen. Man vet inte vad som väntar. Hon törs inte bläddra i tidningen med sina kladdiga händer. Ändå bäst att sitta stilla nu. Hon är det elakaste barnet i Norrbotten, som överger sin egen pappa. Varför säger hon ingenting när han talar till henne? Till slut sväljer hon ner den vassa frömassan i magen.

Den dagen håller hon och djuren sig nere i källaren. De är rädda, de vågar inte följa med henne upp. Säger att det finns andra djur i huset, som han släppt in under natten. Djur som är större än de, och äldre, och farligare. Hennes pappa klipper gräs där ute, hon hör det avlägsna ljudet av klipparen genom det smala källarfönstret högst uppe vid taket. Mellan brädorna glimtar sommarljuset. För bara en vecka sedan var hon hos mamma.

Kore sitter med djuren i knät och en på axeln, i den stora hörnsoffan i svartkornigt matt blänkande skinn. I hyllan intill står hans videofilmer uppradade, hon har sett nästan alla. Pappa gillar inte tecknat, så han brukar översätta replikerna åt henne så att de kan se hans filmer i stället, men det är svårt att uppfatta annat än de skarpa ljuden av ekande skott, det mörka blodet som långsamt fyller golvet, den långa nageln som gräver och gräver i ett sår tills det får tag i en silverfärgad kula och den skrikande mannen, när han får sitt ångande hjärta utplockat rätt ur bröstet.

Mamma ringer varje tisdag och fredag. Den långa skall- rande signalen får Kore att kasta sig upp på fötter och börja springa. Men när hon lyfter luren och lyssnar är rösten långt borta, skrapig. Den lilla kulan har börjat värka allt mer i magen igen och Kore har svårt att koncentrera sig, hon svarar inte ordentligt på mammas frågor. Ställer inga egna. Fotlederna känns nakna och kalla där uppe. Bara Titus och Masha följde med upp, stannade vid källartrappans sista trappsteg, nu står de hukande och väntar på att hon ska komma tillbaka. Hennes pappa syns inte till, huset håller andan. Kanske står han med ryggen pressad mot en angränsande vägg och lyssnar.

– Jag saknar dig så mycket, min lilla skrutt, säger Katja.

Kore betraktar luftpartiklarnas långsamma dans i ljusstrålen från köksfönstret, utan att säga något tillbaka. Snart lägger de på luren.

Den kvällen är det fest, i baksidesträdgården med sin mörka vegetation och metalliska lyktor instuckna i allt som försöker leva, in i trädstammar och ner i jorden. Taxibil efter taxibil kommer och släpper av, ingen kör själv, alla ska dricka och skåla med hennes pappa, tillsammans höjer de sina glas mot himlen. Ett långt dukat bord mynnar ut i en stor eld där han sticker in små flådda kroppar med gnistorna runt sig som en nattens brinnande blick. Gästerna skrattar och äter med fettblanka fingrar och läppar, skriker mellan tuggorna efter mer. Och hennes pappa pratar och gurglar och dricker. Står vid elden som om han var i den. Det ena ögat en strypare, det andra en hetsare. Han ser växelvis på sina gäster tills de rör sig som vågor. Vid varje bränning mot Kore griper de efter henne med sina fingrar, lukten av kött ångar mot hennes hals, men hon backar undan med ryggen före, rakt genom en glipa i hagtornshäcken. På andra sidan är luften sval. Där finns en liten vrå, en berså. Hon kryper upp i grannens gamla hammock och lägger sig, gungar försiktigt för att den inte ska gnissla. Viftar bort den första myggan som sätter sig, men inte den andra.

Ute är himlen blå och solen lyser vit i skyn. Hennes pappa säger åt henne att lägga sig på soffan i vardagsrummet. Intill honom står en främling, en man han känner, en kollega som heter Kenneth. Pappa drar upp hennes tröja och sedan öppnar han hennes byxor så att mannen kan undersöka. Hans händer sjunker ner i hennes mage på två ställen samtidigt. Hon har blivit sjuk igen, till slut var hon tvungen att berätta. Men det onda gömmer sig undan andras ögon. I pappas närhet är det som allting annat med henne, försvinnande. Hon skakar på huvudet när mannen frågar om det här gör ont, om det här, det här. Kenneth flyttar händerna igen för varje gång hon nekar. Pappas mun är spänd.

– Jag har tagit henne överallt genom åren. Gjort ultraljud, gastroskopi.

Kollegan märker inte kulan, känner ingenting. Den är för liten för att upptäckas. Ogenomtränglig nu, våtblank och svart. De drar ner hennes byxor lite till för att kunna känna längst ner på magen. Några fjuniga hårstrån blottas på könet. Deras blickar dras dit omedelbart. En fuktig orm ålar sig genom Kores inre, hennes händer blir kallsvettiga. Spänd som en planka biter hon ihop käkarna för att kunna ta emot våg efter våg av skamvattnet som sköljer över henne. Men hennes pappa och den andre verkar lättade. Trycket på magen upphör. Något premenstruellt antagligen. Puberteten. Man kunde tro att hon var för ung, men jaja. De drar slarvigt ner hennes tröja igen och skakar hand med varandra. Kore drar upp byxorna och slinker iväg.

Så fort hon är ute ur rummet viker hon sig dubbel.

Hon har ställt in alla presenter på hyllan i sitt rum. Dockan får inte plats, hon håller den villrådigt mot sitt bröst medan hon ser sig om. Det blonda håret är långt som på en vuxen. Ögonen rullar bakåt i huvudet när hon tittar på den. Hon håller den på armen som en baby och försöker få tag i ögonlocken, försöker sluta dem. En skugga tornar upp sig i dörröppningen. Han står där, halvt synlig. Solen är låg och bländande mellan träplankorna i fönstret. Snart borta. Ett glas hänger i hans fingrar och reflekterar ljuset som bärnsten.

– Kommer det nån mjölk, säger han och ler.

Långsamt rinner hennes ansikte av henne och ner I avgrunden. Där fortsätter det att falla.

Så fort han är borta gömmer hon dockan i klädkammaren under några filtar. Tillbaka i rummet letar hon efter sina djur. Lägger sig på knä och tittar under sängen, lyfter på täcket. Blicken irrar runt i rummet, hon springer ut i hallen, till rummet med filmerna, till toaletten, tillbaka till sitt eget rum. Hon finner dem inte. Bara blickarna från plastdjuren i hyllan, inställsamma med sina ditmålade leenden och syntetiska pälsar. Hon trevar över sitt eget ansikte. Under det blanka gummilagret är det kullrigt, som av hoptorkade kolpartiklar direkt på skelettet.

Hon gnuggar, gnuggar.

Den kvällen accelererar allting fort och oändligt långsamt på samma gång. Egentligen är det redan för sent. Hon vet det. Blodfrukten, det muntliga kontraktet och faderns gråtande, svullna ansikte.

– Det är ju inte som att jag har våldtagit dig, säger han efter en tystnad.

Hon vet inte varför han säger det, var det kommer ifrån. Då finns den tanken där, i honom? Den blicken? Med ens känner hon den, kan inte längre känna annat. Och han sa det som ett försvar. Som att om han faktiskt hade gjort det, hade hon haft rätten på sin sida. Hon skulle kunna bli undersökt, det skulle finnas märken. Den svarta kulan hittar ingen, den är osynlig för alla.

Hon flyr som en hare, som hon alltid gör. Ner i hålan, ner under jord.

Hon vaknar i natten av att hon står stilla mitt i rummets mörker. Försöker få tag i något. Ett ljud hon hörde. Ett avlägset, kallt ljud, som metall mot porslin. Mot tänder. Hon har hört det förut, men hon vet inte varifrån det kommer. Rummet är fullt av trevande skuggor som krymper och växer. Hon går långsamt till dörren, följer hallens väggar. Den öppna toalettdörren är ett avlångt gapande hål av mörker, hon fortsätter förbi, framåt som en sömngångare, mekaniskt, med blicken grumlad, som om hon var under vatten. Eller i jord. Det är jordens tyngd hon känner, hur den pressar mot väggarna och taket. Svaga klistriga ljud är allt som hörs när hon lyfter sina nattsvettiga fötter från golvet. Hon vet precis var hon ska gå, för att golvet inte ska knaka. Som om hon tusen gånger gått upp på natten, hört ett ljud och gått upp för att se efter. Rakt framför henne är dörren till arbetsrummet, än nära, än långt bort. Pulserar fram och tillbaka. En strimma av ljus faller ut, den står på glänt, brukar alltid vara låst. Hon ser en skymt av honom där inne, stor och tung, böjd över något. Och sedan är hon alldeles nära. När hon ser hans ryggtavla blir luften svårare att andas, ett tungt, vått lakan sluter sig kring hennes bröstkorg, inandningsluften blir plötsligt kall som om hon har ätit en halstablett, hon försöker att inte dra in luften för häftigt, minsta ljud kommer få honom att vända sig om och stirra på henne med lysande ögon, kemiskt gröna i det tjocka mörkret. Den breda ryggen är bara meter ifrån henne nu, läkarrocken är på, han vaggar fram och tillbaka som om han skrattar, hans armbågar skjuter ut på sidorna då och då. Han lutar sig över något, hon kan inte se vad. Han har vita plasthandskar på sig, bredvid honom ligger en vit bricka med instrument i metall. Det finns tänger, pincetter, skalpeller – han rör sig fortare, släpper ett verktyg, tar ett nytt – de han lämnat är blodiga och nu rör sig Kores fötter mot honom av sig själva, långsamt, som i motström.

Och då ser hon vad som ligger framför honom på bordet.

Hon ser det. Hon ser.

Hon pressar händerna mot munnen för att inte skrika, men knäna viker sig, vobblar till när hon ser den bedjande blicken stråla mot henne från bordet, den som aldrig säger emot, aldrig säger ifrån, aldrig säger nej, bara ja, ja, ja, gör vad du vill med mig! Hon ser barnblicken, den vädjande, ynkliga, patetiska lilla. Och hon backar ut ur rummet, steg för steg, schh, tyst, tyst, släpper inte munnen, inte blicken, den blicken, den värsta av alla blickar. Ute i hallen vänder hon sig om och springer, bryr sig inte längre om att hon hörs, måste bara bort därifrån, tillbaka till rummet, i tiden, men den är ju sedan länge ute.

Var kommer modet ifrån, det vet ingen.

Men till slut kommer det.

Tidigt på morgonen kallar hon tyst djuren till sig, försöker en sista gång. Den här gången kommer de fram, de som finns kvar. Bara två har överlevt. Titus blick är tom när hon stryker honom över ryggen med pekfingret. Han verkar oskadd. Ivrahim har blivit blind på båda ögonen, som om någon bränt honom med en glödande kolsticka. Kore lyfter försiktigt ner dem i sin ryggsäck och smyger ut. Hon går förbi alla hus, bara en granne är vaken. På väg från brevlådan höjer han tveksamt handen i en hälsning. Vid busshållplatsen tar hon mekaniskt fram sina pengar. För sju kronor får hon en biljett. När hon kliver av vid stationen i moderns stad går hon direkt till telefonkiosken, hon låter ytterligare tre blanka kronor falla ner, och sedan slår hon numret hem.

– Är du säker? frågar hennes mamma, när de sitter i bilen.

Men Kore säger ingenting. Säker, hur blir man det.

Efteråt är allting tyst, inte ett ljud hörs från faderns rike. Han kräver inte att hon ska återvända, skickar ingen att hämta henne. Men varje natt väntar hon. På att se någon utanför fönstret, ett långt finger som sträcks efter henne, gräver och gräver i hennes kött, gräver tills det får ut hennes ångande hjärta och bryter upp det som en frukt.

I minnet av honom har all styrka runnit av. Om hon blundar kan hon se honom, hur han sitter i sitt hus om kvällarna. Lampan släckt, det enda ljuset som rör honom är det som faller in genom fönstren från gatlyktorna utanför.

Ögonen är torra. För ensam hjälper det inte att gråta. Det cylinderformade glaset. Alltid noggrann med sina underlägg så att inga ringformade spår ska synas på soffbordet från Schweiz. Hon minns när han köpte det, hur stolt han var. Allt han köpte efteråt ville han matcha med det. De rundade tvåsitssofforna i samma färg som mörkgrönt avokadoskal, tavlorna i beige, mörkbrunt, liknande grönfärg och enstaka vinröda stänk. På väggarna ärvda silverljusstakar. De tände han aldrig, rädd för att få stearinfläckar på det blanka trägolvet.

Hon ser honom sitta där alldeles ensam. Hur han sitter där och ser på ingenting. Ljuset från gatan i hans öga, hans melerade grumliga öga.

Länge försöker hon sedan låtsas att han inte finns. För¬söker glömma källaren, hans bortvända rygg, den smygande bilen. Att allt det aldrig funnits utan tillhör en av de onda sagorna som finns i tusental och rinner ut ur varje bok hon tar i. För alla böcker hon läser handlar om honom, alla filmer. Den makten har han kvar. Och ibland tycker hon sig se honom åka förbi i sin silverbil. Alltid blir hon alldeles kall, som att sänka sig ner i mörkt vatten. Ögonblicket när det går genom kläderna. Ibland tänker hon att han spionerar på henne. Att den gråtblandade ilskan har övergått i fixering. Han har blivit psykotisk, delirisk, vildögd och kör runt i sin bil, sökande, genom dagar och nätter ända över gränsen, in i ljusare länder. Att han har börjat bete sig konstigt även bland andra, börjat visa för andra vem han verkligen är. Uteblivit från styrelsemötena och till slut förlorat sin ställning på kliniken. Och nu ser grannarna ett underligt grönt sken från hans källarfönster om kvällarna. Hur giftiga dunster ångar ur varje glipa. Källarvåningen ombyggd till ett laboratorium.

Och där sitter han.

Natt efter natt, och mässar. Besvärjelser för att mana henne till sig. Binda henne. Ögonen har blivit svarta hålor. Ur det svarta kommer ett sjukligt ljus. Och då börjar den lilla svarta kulan inuti henne att värka, vaknar ur dvalan och svarar. Ja, pappa! Jag kommer! Ur kulan stiger en ånga rakt genom hennes kropp, obehindrat genom köttet som ett håligt raster. Stiger upp till ögonen, och allt hon ser är dis. I det växer skugglandet fram, med dyögon och rovdjur och trädens kronor som ett svart tak ovanför huvudet. Hon har ju lovat. Kulan är kvar, och i kulan fadern, en koncentrerad förkrympt version där det avgörande är förstorat, djuptryckt och evigt beständigt.

I de stunder när allt annat rör sig bortåt, hägrar hans ansikte framför henne. Det är det enda hon ser. Som om han suttit bakom henne hela tiden, i det mörka. Väntat på att hon ska sluta springa och vända sig om, äntligen förstå att han aldrig kommer gå. Att hon är, och alltid kommer att vara, hans lilla drottning. Han är inte en sån som man lämnar, utan en sån man går till. Och han kommer resa sig och ta henne, fylla henne med gammalt.

Med barndom igen.

Och så blev det, att hon skapade sig ett eget rike. Mer ödsligt än hans. Där är hon ensam. Och hennes rike är nytt, men samtidigt uråldrigt. För någon bodde här för länge sedan. Spåren ligger gömda i mossan. De har sjunkit allt djupare ner, blivit en av jordlagrens skatter.

Riket är det första, och enda, landskap hon har lärt känna. Sin faders ansikte. Där förblir hon. I väntan på minsta ryckning eller spänning, så hon ska hinna söka skydd i tid.

Hon ser sina fotspår i dalfårorna längs hans kinder där runda tårar brukade dränka allt liv. Nu är marken uttorkad, spåren i den torra leran är spruckna. Hon letar sig in i ögonbrynen, som inte erbjuder något skydd mot solen. I kinderna sjunker fötterna ner som i kvicksand.

Den säkraste platsen är på kindbenets spets, i tinningens skogsbryn. Så var det förut, och så är det nu. Hon överväger vissa dagar ett fall, när tystnaden ekar för stor inuti. Men höjden är hisnande. Så i stället bestämmer hon sig för det motsatta, en färd inåt. Det svarta öronhålet.

Ska jag ropa? undrar hon i ett ögonblick, men finner det säkrast att först ta sig in, ner i håligheten som leder djupt in bakom masken där hon hittills levt. Så hon hoppar. Inne i hörselgången ekar hennes steg som droppar i en grotta. Vidare inåt går hon, men slinter – glider nedåt, nedåt, tills allt ljus har försvunnit.

Hon börjar höra ett fruktansvärt ljud, dovt, rytmiskt. Det ökar i styrka när hon kommer fram till kanten av strupfallet. Vinden slår emot henne, mjukare förbi ryggen, häftigare på vägen tillbaka upp. Hon sätter sig på huk och försöker klättra ner på broskringarna, men med bara halva kroppen nedanför avsatsen skakar en hostning om allt till ett kaos, och hon faller handlöst.

Hon faller, och faller.

Livet är nu bara ett fallande.

Hon landar med ett stumt ljud på en elastisk hinna. I mitten finns en hårt hopsnörd öppning. I buken under henne skvalpar syra. Här nere är ljudet starkare, och hon vet vart hon ska gå. Hon backar mot väggen och börjar pressa in armarna i det mjuka. Först motstånd, sedan ger väggen efter. Kanske vet han. Kanske kan han känna henne nu. Hon kravlar länge genom vävnad, ljudet har blivit dovt, köttet rister till. Så känner hon hur fingrarna kommer igenom, ut i något annat. Ett tomrum. Hon griper tag i kanterna och drar ut kroppen.

Öronbedövande slungas slagen mot henne.

Och där är den. Maskinen. Svartnat röd, krampaktig. Pappas hjärta. Hon hade alltid föreställt sig det som så mycket mindre, knappt synbart med blotta ögat. Men hon har haft fel. Det är gigantiskt.

Hon försöker trycka in benet, men muskeln slår våldsamt, stöter bort henne. Hon tar då sats och hoppar rakt mot det med utsträckta ben och armar. Fastnar med ett sugande ljud, pressar ansiktet rakt genom muskelväggen – och som av magi glider hela kroppen igenom.

Där inne är allting tyst.

Ingen vind kommer, för ingen vind finns. Var detta allt. Finns här bara detta mörker.

Men så kommer något svävande. Det är en kropp, en liten. I sömn. Inlindad i tyger flyter den allt närmare.

Det är ett barn.

Är det jag? tänker hon. Är det jag som svävar i ditt hjärta?

Hon vill se sig själv i barnets ansikte. Men dragen är så neutrala att hon glömmer dem så fort hon blinkar. Som bilden i en ram, innan du byter ut den mot din egen.

Hon försöker efter detta att skriva ett brev på prov, men hon låter och formulerar sig som en liten unge, utan att veta vad hon vill säga. Eller vad han ska svara. Det var ju hon som gick. Hon klistrar dit en torkad blomma, en ljusblå förgätmigej. Men hon skickar inte brevet. Det låter för hjälplöst, vädjande. Det krävs något annat.

Under åren som går börjar hon drömma om att bli lång och fruktansvärd. Kylig, avvaktande, kraftfull. Och hon drömmer om dagen då han slutligen kommer krypande. Hon reagerar inte ens när han kommer in, utan skriver i stället klart sin mycket långa mening, lägger lugnt undan pennan och ser på honom med uttryckslöst ansikte.

– Ja?

Detta enda, efter hans långa resa för att få en glimt av sitt förlorade barn. Ja? Och han ska darra inför henne, ängslas, och samtidigt fyllas av beundran inför förvandlingen. Från en tioårig lillunge med ögonfransarna tunga av tårar till denna varelse – så upptagen, farlig. Med lugna ögon ska hon se på honom när han lägger fram sitt ärende om försoning, och hon ska låta honom tala till punkt utan att avbryta, sedan säga med honungslen stämma:

– För såna som du finns ingen nåd.

Det var noga uttänkt, detta ”såna som du”, för det visade att hon kände till att han var en viss sort – en sån som alltid brytt sig mer om sig själv än om sitt eget barn. Den enda meningen skulle få honom att förstå, och ångra sig. Och då skulle stoftet dunsta bort, törnesnåren runt hans hus vittra sönder och spridas för vinden. Allt skulle bli annorlunda.

Så måste det sluta.

Men tiden går. Och han kommer inte.

Ingenting är som det borde.

Till slut åker hon till honom, i hemlighet, förklädd. Den här gången åker hon dit ensam, i en lånad bil som snabbt kan accelerera. Han har fått en ny arbetsplats på en klinik som ligger i ett av de grå höghusen inne i centrum. Men staden ser annorlunda ut nu. Som vilken stad som helst, med ett köpcentrum och ett parkeringshus och en damm med fontän i mitten. Ingen bryr sig om henne, känner ens igen henne. Hon drar av sig huvan och ser sig om i det bleka eftermiddagsljuset.

Resan lär henne två saker: Han har skaffat en ny bil och en ny familj. En ny fru och en liten dotter. Faktum är att hon knappt tittar på honom, för så fort hon ser det nya barnet som han lyfter upp ur barnstolen i baksätet och hand i hand går in i leksaksaffären tillsammans med, har hon inte ögon för någon annan. Flickan – liten och ljushårig med korkskruvar och blundögon – liknar inte Kore alls. Som en ful gubbe står hon dold och glor på det söta barnet. Som hon vid första bästa tillfälle ska fånga i en svart säck och bära ut i skogen. Klippa av håret. Dränka i någon pöl. Och sedan när de går skallgång och hittar den döda lilla flickan kommer hon att vara alldeles blek och lerig, lockarna har raknat till fula testar.

Men det skulle också bli fel, för pappa skulle gråta och höja händerna mot himlen. Och han skulle hålla det döda barnet i famnen och vagga det fram och tillbaka som om hon bara sov, men hennes mörkblå ögon skulle stirra blint rätt ut.

Kore skulle se allt, nedhukad bakom en stubbe eller rotvälta, och veta att det där inte hade gjort någonting bättre, för nu skulle han sörja det älskade barnet i all evighet, barnet som aldrig svek. Och när Kore sedan ser ner på sina händer har de blivit gråaktigt fjälliga och slemmiga, jordfläckade, med grova klor i stället för naglar.

Hon öppnar munnen för att ropa, men inget ljud kommer. Det klickar till i halsen, reptillikt, det är allt. När den nya frun gått för att uträtta ärenden och hennes pappa kör iväg med barnet, följer Kore efter bilen, genom staden och ut till hans domäner. Älven är stålgrå, livlös, tom. Sedan är hon tillbaka vid hans hus, tänk vad lätt det var. Han står på uppfarten och väntar, som om han vetat hela tiden.

– Kom och säg hej nu, säger han genast, när hon vaksamt kliver ut ur bilen.

Han vinkar lätt med handen, och hon följer efter honom, som hon alltid gjort. Sedan tar han med henne in. Där sitter hennes lillasyster och leker med Kores gamla leksaker. Den svarta plasthästen, dockan, hjulet, armbanden, askarna. Glaskulorna, pusslet och de andra djuren.

– Nu har hon äntligen kommit, ropar pappa, så högt att flickan rycker till.

Kore ber honom sluta, säger att han skrämmer henne, men han skrattar bara åt det. Sedan står de och ser hur barnet ställer sina plastdjur i en ring omkring sig, i perfekta vinklar. Djuren tittar på flickan med rädda plastögon tills hon blir arg och sparkar omkull dem allihop. Pappa drar med sig Kore till vardagsrummet och bjuder på saft trots att hon hellre vill ha kaffe, men det bryr han sig inte om.

Han är sig lik.

Och när hon sitter där, på yttersta kanten av fåtöljen, sneglande mot barnkammaren, med sina fingrar krampaktigt slutna runt glaset, så att han ser att hon fortfarande biter på naglarna, precis som förut, då öppnar han munnen för att tala.

Och han säger: När jag föddes planterade min pappa ett träd som skulle växa i samma takt som jag, och sedan när jag dog skulle det trädet bli nedhugget så att årsringarna kunde räknas, och då skulle jag få se hur många år av mitt liv jag levt lycklig. För träd växer bara då, det har min pappa sagt till mig.

– Finns trädet kvar? frågar Kore.

Men då försvinner hans ansikte in i ett svart hål som suger åt sig allting, en vakuummun som sliter i hennes kläder, och sliter i hennes hud. Med hålansikte börjar han växa, blir gråblå i färgen och sväller sig upp mot taket tills hans nacke böjs i ett av rummets hörn. Han tränger ut henne ur rummet, hon måste springa för att hinna undan, för att inte sugas tillbaka in i hålet. Upp ur hennes strupe rör sig någonting, något brännande, en liten svart kula sugs ut ur hennes kropp och försvinner, när hon i sista stund får tag i dörrkarmen och kan dra sig ut ur rummet. Kore slår upp ytterdörren, och är ute.

På väg till bilen ser hon mycket riktigt trädet, i skuggan av huset. En ynklig sak till växt, som hon aldrig tidigare lagt märke till, med en sjukligt blek stam och märkligt mörkröda blommor. Och från trädet hörs en lågmäld vissling som följer med henne in i bilen och lägger sig på gummimattan under hennes fötter, som ett djur som varit vilse länge, men slutligen hittat hem.


*Från boken Nordisk Fauna av Andrea Lundgren, Natur & Kultur, 2018.